judy magazin
Dominik Eulberg : Dominik och fåglarna
Så långt från metropoler och technoklubbar han kunde komma skapade Dominik Eulberg årets märkligaste elektroniska album. Han är erkänt en av Tysklands viktigaste producenter av minimaltechno, men samtidigt skogsvaktare på deltid och passionerad fågelskådare. På Heimische Gefilde möts de två sidorna och på fredag kommer han till Stockholm.
”Hej, kära skiv- och naturvänner. I dag vill jag gå på en akustisk vandring med er genom min naturliga hemvist.”
Heimische Gefilde , ett album släppt på den tyska technoetiketten Traum Schallplatten . Första spåret, Begrüßung Und Buntspecht : På långt avstånd hörs fågelkvitter och foträtta kängor får gräset att spraka när de kliver på mark, långt från technoklubbars drogtankade dansgolv. Dominik Eulberg talar sin tyska med samma tonläge som en välmenande mellanstadielärare.
”Låt oss börja med den Större hackspetten. Denna svarta och vita fågel är den vanligaste av våra hackspettar. Den kan höras i varenda skog när den trummar sin kärlekssång.”
Egentligen finns det ingenting överraskande med detta historiens enda släpp inom genren ornitologtechno. Via Sven Väths radioprogram Clubnights fick en knappt tonårig Dominik Eulberg upp ögonen för elektronisk musik, men fascinationen för fåglar och naturen är äldre. Så snart han kunde gå började han fånga fjärilar, berättar han.
Jag växte upp i naturen och min pappa visade mig alla blommor och fåglar. Vi hade ingen tv hemma förrän jag var 14 år gammal, så naturen blev min passion.
På Heimische Gefilde är vartannat spår ren, minimalistisk techno och resten små biologilektioner. ”Även om du inte har öra för fågelläten så kan du komma ihåg dess vårsång: Wie, wie, wie hab ich dich lieb”, säger han om gulsparven. (”Som, som, som jag älskar dig.”)
När jag började få framgångar med min musik ville jag visa folk hur vacker naturen är och hur viktigt det är att bevara den. Det är en nypedagogisk grej, att utbilda de knarkande technomänniskorna som inte har någon egen fågellärare.
I dag delar han sin tid mellan Bonn där skivbutikerna, klubbarna och universitetskurserna i biologi finns och det bergiga Westerwald.
Det är verkligen en konflikt inom mig. Å ena sidan tycker jag om att vara i naturen och slappna av. Å andra sidan vill jag lyssna på techno och kunna gå i skivaffärer. Det är därför jag har två lägenheter, en i skogen där jag har min studio, och en i Bonn.
Några av den tyska minimalscenens mest innovativa spår blir alltså till först när allt urbant har valts bort. Detta i en subkultur som har sina rötter i bilindustrins Detroit, skyskrapans hemstad Chicago och Kraftwerks efterkrigs-Düsseldorf.
Atmosfären i Westerwald inspirerar mig och när jag behöver en kreativ timeout kan jag gå ut och se på fåglar. Jag vill arrangera min musik som det är när jag strövar i naturen, med överraskningar och sådant man inte kan vänta sig. Man vet aldrig vad som finns bakom nästa hörn och jag försöker alltid måla en bild av de känslor jag får i naturen, som en purpurfärgad solnedgång över en sjö.
Det är också i skogen han planerar att hamna till slut. Målet är att någon gång sluta med musiken och arbeta i en nationalpark på heltid.
Så på skivans sista låt, drygt nio minuter långa Stelldichein Des Westerwalder Vogelchores , tas konceptet till den logiska slutpunkten när fåglarna som har presenteras läggs i en sequenser. (Lyssna i högerspalten.)
Jag visste ju vilken fågel som gör vilket ljud. Rördrommen har ett dovt ljud, som en bastrumma. Sedan tog jag en hackspett som spelar som ett slagverk. Idén var att bygga techno med bara fåglars läten.
Gransångaren är hit-hat. Råkan är virveln. I bakgrunden hörs ett kusligt avlägset skrik från en fågel med nästan lysande röda ögon på ett kolsvart huvud.
Den svartnäbbade islomen är min favoritfågel för dess galna läte. Ljudet är så skräckinjagande att det användes i många skräckfilmer på 60-talet. Man kan inte vänta sig att det är ett fågelläte. Jag tycker också om den för dess fjädrar och teckning en vacker struktur, som ett schackbräde. Och den är inte begränsad, den kan dyka, simma, gå och flyga.
Sammanlagt guidar Heimische Gefilde lyssnaren till 11 fågelarter och andra djur. Visst var han rädd att alltihop skulle avfärdas som ett galet tilltag, men den har gett honom en status som klubbscenens biologilärare – för övrigt hans pappas yrke och han berättar hur människor har börjat skicka in bilder på djur de vill ha hjälp att artbestämma.
För två veckor sedan var jag i Moskva och på flygplatsen träffade jag en kille som kände till min skiva. Han sjön ”Wie, wie, wie hab ich dich lieb”, som jag förklarar på CD:n. Jag blev så glad. Nu vet till och med folk i Moskva hur gulsparven sjunge.